Bert Karlsson-kyla när man fyller 30 är inte okej

semla

För mig är sol och värme viktigt för att må bra. Kyla är som en irriterande person som ständigt knackar dig på ryggen, stjäl din energi och gör dig spänd. Kylan är lite som en privat 24/7 Bert Karlsson som går och smaskar dig i örat med en semla. I helgen fyllde jag 30 bast och det firades i spöregn. Det var sjukt irriterande eftersom vädret var fint både innan och efter min födelsedag. Först tyckte jag att det kändes deppigt att fira 30 utan mina vänner från Sverige. Usch, det kändes helt otänkbart utan skatorna, vännerna och min familj. Mitt grabbgäng här (Malin, Nicole, Bella)  i Barcelona övertalade mig att vi skulle fira ändå. Jag tog en taxi till boysen som en extra lyx som jag annars aldrig skulle göra. Jag snackade lite med chaffisen och konversationen gick såhär (fast på spanska såklart)

 

Jag: Jag fyller år idag, jag brukar aldrig åka taxi annars.

Indisk taximan: Jaså, grattis. Hur mycket fyller du?

Jag: 30

Indisk taximan: Är du gift?

Jag: Nej

Indisk taximan: Har du barn?

Jag: Nej

Indisk taximan: Ok

 

Hahahah! Tack för den. Det visade sig att han var 31, med 4 ungar och fru. Såklart!

Jag kom till snubbarnas lägenhet och där de hade dekorerat massor och jag fick roliga små presenter (vin, såpbubblor, bröstvisselpipa, växande dinosaur och andra nödvändiga saker när man fyller 30). Va glad jag blev! Sen drog vi iväg i ösregnet till en restaurant. På krogen släcktes lamporna och så kom en enorm chokladsnopp ut på ett fat. Grabbarna hade bakat en snoppformad tårta till mig =)

IMG_4597

IMG_4598

 

Åh vilken lycka. Snoppen var jättegod dessutom. Jag har ju hört talas om att  “Once you go black you can never go back”. Vi får väl se om jag blir hooked på chokladtårtor i fortsättningen.  Roligt att vi har samma sjuka humor i alla fall. Efter restaurangen gick vi till världens bästa Oliver och Calle som bor i en fin lägenhet med en hund som heter Domingo <3. Oliver och Domingo är  gamla roomies till mig och goda kamrater här i stan. Där satt vi mest och drack och provade peruker – kul! Sen fortsatte vi tills det blev sent såklart. Underbar kväll och tack till alla som trotsade regnet och firade med mig!

IMG_4635

IMG_4614

IMG_4624

Det är märkligt hur viktigt vädret är för ens humör. Jag har alltid förstått det och därför som jag inte fixar att bo i Sverige, med dagar i ständig skymning och med iskalla morgnar där man väntar på tunnelbanor i svinottan. Men en sak jag inte funderat så mycket på är hur ljuden påverkar mitt humör. Det är ju egentligen självklart när man tänker på musik, men jag pratar snarare om alla vardagsljud där man bor.  När jag bodde på Södermalm hörde jag inte mycket, men på nätterna kunde jag höra övergångsstället “Blinka” och busstationen pratade ibland när folk med nedsatt syn var ute och åkte “Buss 4 mot Gullmarsplan 3 minuter” (ni vet med en sådan där kvinnlig robotröst). Jag bodde nämligen nära ett specialanpassat hus för blinda och var ständigt rädd för att de skulle halka på isfläckar på vintern när de gick hem från Brother Tuck, men mer om det en annan gång…. Mitt vardagsrum på söder (saknar mina rosa väggar).

IMG_5812

Det första stället jag bodde på här i Barcelona var på en lyxig gata här i Barcelona, högst upp med en underbar privat takterass (så fin!). Där bodde bara jag och en väldigt unik kille från London. Hur som helst fanns det en skola under oss så varje morgon vaknade jag av barnskratt och skrik när alla var ute och lekte på skolgården. Det var ett underbart sätt att vakna på för mig med taskigt morgonhumör och jag kände faktiskt att det var lättare att gå upp. Vi hade också en duktig pianospelare i huset så ibland hörde man tyst pianospel vilket spred en liten mystisk stämning när man traskade runt i lägenheten. Barnskratt och piano skapade ibland i kombination en känsla av man var med i en thriller när man stod och diskade.

I nästa lägenhet jag bodde i var vi som mest 7 personer och 2 hundar. Mitt rum låg mot en innergård där alla hade sina tvättmaskiner på små balkonger. Det betyder att jag ständigt hörde någon tvättmaskin mala och snurra runt. Det var ett väldigt sövande ljud och i början tyckte jag att det var helt okej om det inte var för alla mesiga trudelutter  som maskinerna spelar när de är klara (typ glassbilen). Men efter ett tag mådde jag dåligt av det där monotona malandet. Då bodde jag också med folk som lyssnade på techno, så det var en tuff tid för mina öron.

IMG_4531

Nu bor jag i en lägenhet i de gotiska kvarteren tillsammans med två roomies från Spanien. Här är det en intressant, men hjärtkrossande ljudbild. Mitt rum ligger mot en innergård (se bilden). På gården finns en lägenhet där en man alltid har öppet fönster. Han ligger i sin säng 90% av tiden. Han snarkar högt när han sover och när han är vaken jämrar han sig och ibland skriker han till i skär ångest. Jag lider fruktansvärt av att höra hur han mår och önskar att jag kunde hjälpa honom på något sätt (jag vet bara inte hur). Det intressanta är att jag också bor granne med en stor irländsk sportbar, vilket gör att jag ofta hör på kvällarna hur folk glädjeskriker när någon person i något lag gör mål. Det är härligt när en massa folk helt plötsligt börjar jubla mer eller mindre varje kväll. Jag lyssnar på mannens smärtsamma jämmer och helt plötsligt hörs hur 73 glada engelskmän vrålar sig genom någon fotbollsvinst. Världen är sjuk ibland.

 

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>